Några psykologer skrev på Aftonbladet debatt igår (18/2) att elever skulle bli stressade av att få betyg från årskurs tre. Detta som ett inlägg i debatten efter att Moderaternas arbetsgrupp släppt sin slutrapport "En modern skola för alla" Jag skulle hävda att ha mycket att göra är inte stressande i sig. Det är när man inte vet vad och/eller hur mycket som ska göras som är stressande.Jag upplever i såväl dagliga kontakter med lärare som i mitt nyinstiftade lärarråd att lärare vill vara lärare. I deras uppdrag ingår det, enligt skollag, att de ska ha kontroll på elevernas kunskapsutveckling. I Haninge har vi kunskapskontroller genom hela skolgången. De är ett stöd till lärarna för att lätt kunna följa elevernas kunskapsutveckling i förhållande till läroplanen. De är också underlag för att våra rektorer ska se hur verksamheten fungerar och grund för fortsatta förbättringar.
Skolforskning visar på vikten av formativ bedömning, ett mer coachande förhållningssätt, likt det som vi ofta använder inom idrottens värld. Exempelvis John Hatties samlade resultat i rapporten Synligt lärande. Att sätta betyg är en så kallad summativ bedömning. Jag vill dock vara tydlig med att det inte finns några som helst motsättningar kring dessa två bedömningar. Jag tror att man lyckas som allra bäst när man är tydlig med vad som gäller för att nå kunskapsmålen, har ett formativt arbetssätt under resans gång och avslutningsvis en summativ bedömning. Detta skulle troligen minska stressen, sänka prestationsångesten och höja motivationen, vilket slutligen skulle höja elevernas resultat. Ser vi på vårt grannland Finland, som nästan dagligen blir upphöjda i skyarna vad det gäller skolresultat, så har de inte gjort några större förändringar i skolan sedan andra världskriget. Och de har betyg från första början.
Och betyg, ja. Ibland undrar jag vad det är för nationellt trauma vi svenskar lider av. I debatten förutsätts alltid att betyg ska upplevas som dåliga och som ett misslyckande. Tänk om det är så att det är vi vuxna som för över många förutfattade meningar? Tänk om det är vi som definierar misslyckandet. Och tänk om barn faktiskt sporras och utvecklas av betyg, därför att de står fria från den vuxna världens attityd att du är vad du presterar. I Nya Zeeland till exempel är det väldigt vanligt att de olika elevernas kunskapsnivåer öppet redovisas på väggen i klassrummet. Eleverna vet precis var de ligger i utvecklingen och vart de ska. Det är ingen prestige i att ligga på plats x eller y, alla förutsätter att de ska nå högsta nivå. Det är att ha höga förväntningar på alla barn. Jag tror inte att det är betygen i sig som skapar stress hos barnen, utan det är de vuxnas attityder på barnens resultat som skapar otillräcklighet och rädsla. Det kan vi vuxna göra något åt.
Och betyg, ja. Ibland undrar jag vad det är för nationellt trauma vi svenskar lider av. I debatten förutsätts alltid att betyg ska upplevas som dåliga och som ett misslyckande. Tänk om det är så att det är vi vuxna som för över många förutfattade meningar? Tänk om det är vi som definierar misslyckandet. Och tänk om barn faktiskt sporras och utvecklas av betyg, därför att de står fria från den vuxna världens attityd att du är vad du presterar. I Nya Zeeland till exempel är det väldigt vanligt att de olika elevernas kunskapsnivåer öppet redovisas på väggen i klassrummet. Eleverna vet precis var de ligger i utvecklingen och vart de ska. Det är ingen prestige i att ligga på plats x eller y, alla förutsätter att de ska nå högsta nivå. Det är att ha höga förväntningar på alla barn. Jag tror inte att det är betygen i sig som skapar stress hos barnen, utan det är de vuxnas attityder på barnens resultat som skapar otillräcklighet och rädsla. Det kan vi vuxna göra något åt.
Alexandra Anstrell
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar